Föroreningar och tungmetaller

PFAS (evighetskemikalier) och tungmetaller som arsenik, bly och kadmium är hälsofarliga föroreningar som inte går att se, lukta eller smaka. De kräver specialfiltrering.

Lösning: Omvänd osmos (RO) är den mest effektiva metoden och tar bort upp till 99% av PFAS, tungmetaller, bekämpningsmedel och andra föroreningar. RO-filter installeras vanligtvis vid drickskranen i köket eftersom de ger långsamt flöde och producerar spillvatten.

För vissa tungmetaller kan även jonbyte eller specialfilter användas, men RO är den säkraste lösningen vid höga föroreningshalter.

Viktigt: Gör alltid en vattenanalys först för att identifiera vilka föroreningar som finns och välja rätt filter därefter. Se vår Vattenanalys Komplett+ som inkluderar både PFAS och alla tungmetaller.

Nitrat kommer främst från jordbruksgödsel, avlopp eller organiskt material. Höga nitrathalter indikerar påverkan från mänsklig aktivitet eller djurhållning i närområdet.

Hälsorisker: Nitrat kan omvandlas till nitrit i kroppen, vilket kan vara farligt för spädbarn (blåbärssjuka). Gränsvärdet är 50 mg/l nitrat enligt Livsmedelsverket.

Lösning: Omvänd osmos (RO) tar effektivt bort nitrat. Jonbytesfilter kan också användas. Viktigt är att hitta och åtgärda källan – kontrollera avlopp, gödselbrunn och dränering kring brunnen. Täta brunnen ordentligt för att förhindra ytvatten från att tränga in.

Bekämpningsmedel (herbicider, insekticider, fungicider) kan läcka från jordbruk, skogsbruk eller trädgårdar ner till grundvattnet. Vissa är cancerframkallande eller hormonstörande.

Gränsvärde: Max 0,1 µg/l per enskilt ämne och 0,5 µg/l totalt enligt Livsmedelsverket.

Lösning: Omvänd osmos (RO) är den mest effektiva metoden och tar bort över 95% av bekämpningsmedel. Aktivt kol-filter fungerar för vissa typer men inte alla. Vid höga halter rekommenderas alltid RO-filter vid drickskranen.

Om bekämpningsmedel påvisas, kontakta kommunens miljökontor eftersom det kan indikera illegala utsläpp eller felaktig hantering i området.

PFAS (per- och polyfluorerade alkylsubstanser) är en grupp av över 4700 kemikalier som kallas "evighetskemikalier" eftersom de inte bryts ner i naturen. De används i brandsläckningsskum, impregnering, förpackningar och industri.

Hälsorisker: PFAS kan ackumuleras i kroppen och har kopplats till cancer, hormonstörningar, nedsatt immunförsvar, leverskador och reproduktionsproblem. Särskilt PFOS och PFOA är välstuderade och visat sig vara farliga.

Gränsvärden i Sverige (sedan 2026-01-01): Summa PFAS 4 max 4 ng/l och summa PFAS 21 max 100 ng/l. Detta är mycket lågt, vilket visar hur allvarligt ämnet tas.

Lösning: Omvänd osmos (RO) är den mest effektiva metoden och tar bort över 95% av PFAS. Vi rekommenderar RO-filter vid drickskranen om din vattenanalys visar PFAS. Aktivt kol med speciell PFAS-behandling kan också fungera men är mindre säkert.

Beställ vår Vattenanalys PFAS som testar 30 PFAS-ämnen enligt EU-direktiv.

PFAS-föroreningar finns främst nära platser där brandövningsskum har använts historiskt. Det kan ta decennier innan PFAS läcker ner till grundvattnet.

Högriskområden för PFAS:

• Inom 2-5 km från brandövningsplatser
• Nära militära flygplatser (Kallax, Ronneby, Såtenäs, Uppsala m.fl.)
• Runt civila flygplatser som använt brandskum
• Industrier som använt PFAS (textil, papper, ytbehandling)
• Gamla brandstationer
• Deponier där PFAS-avfall lagrats

Hur tar jag reda på det?

• Kontakta din kommuns miljökontor – de har ofta kartor över PFAS-områden
• SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) har databaser
• Gör en vattenanalys som inkluderar PFAS

Vad gör jag om jag bor i PFAS-område?

1. Analysera vattnet: Beställ PFAS-analys
2. Vid förhöjda värden: Installera RO-filter vid drickskranen
3. Informera grannar: PFAS-föroreningar är ofta utbredda
4. Kontakta kommunen: De kan vara ansvariga för sanering

Arsenik är ett cancerframkallande grundämne som förekommer naturligt i vissa bergarter, särskilt i sulfidmalmer och skiffer. Det löses upp i grundvattnet och kan nå brunnar i vissa delar av Sverige.

Var är arsenik vanligt? Framför allt i områden med sulfidmalm – delar av Skellefteå, Västerbotten, Bergslagen och vissa delar av södra Sverige. Geologiska undersökningar visar att vissa områden har förhöjda arsenikhalter naturligt.

Hälsorisker: Långvarig exponering för arsenik ökar risken för hudcancer, blåscancer, lungcancer och kardiovaskulära sjukdomar. Det kan också ge hudförändringar och neurologiska problem.

Gränsvärde: Max 10 µg/l enligt både svenska och EU:s dricksvattendirektiv. Vissa brunnar i riskområden har värden på 20-100 µg/l eller högre.

Lösning: Omvänd osmos (RO) tar bort över 95% av arsenik. Jonbytesfilter med speciell arsenikharts kan också användas. Vi rekommenderar alltid professionell vattenanalys om du bor i känt riskområde.

Nej, arsenik är helt osynligt, smaklöst och luktfritt. Du kan inte upptäcka arsenik utan professionell vattenanalys. Detta gör det extra farligt eftersom du kan dricka förorenat vatten i åratal utan att veta om det.

Varför är det så farligt? Eftersom arsenik inte ger några omedelbara symtom, kan du utsättas för skadliga halter under lång tid innan hälsoproblem uppstår. Arsenik ackumuleras i kroppen och skadorna blir tydliga först efter många års exponering – då kan det vara för sent.

Symtom vid långvarig exponering:

• Hudförändringar (fläckar, förtjockningar)
• Känselstörningar i händer och fötter
• Magproblem och diarré
• Ökad risk för cancer (hud, blåsa, lungor)
• Hjärt- och kärlproblem

Så upptäcker du arsenik: Den enda säkra metoden är en vattenanalys hos ett ackrediterat laboratorium. Vi analyserar arsenikhalten med moderna metoder och kan upptäcka nivåer ner till 1 µg/l.

Blyrör var vanliga innan 1950-talet och kan fortfarande finnas kvar i äldre hus. Bly är hälsofarligt, särskilt för barn, och kan orsaka neurologiska skador.

Hur identifiera blyrör:

• Grå/silvergrå färg som lätt repas med kniv
• Mjukt material (koppar är hårdare)
• Ofta vid huvudinlopp i äldre hus
• Gör en vattenanalys som inkluderar bly

Åtgärd: Byt ut blyrör till godkända material (koppar, PEX, eller rostfritt). Detta är den enda permanenta lösningen. Tillfälligt kan du låta vattnet rinna 30 sekunder innan du dricker (spolar bort stillastående vatten), men detta är inte en långsiktig lösning.

ROT-avdrag gäller ofta för utbyte av blyrör. Omvänd osmos kan också ta bort bly från dricksvattnet vid ett specifikt tappställe.

Radon är en radioaktiv gas som bildas naturligt i berggrunden. Det kan finnas i brunnsvatten, särskilt i granitområden. När vattnet används i duschen eller köket frigörs radon till luften, vilket ökar radonhalten inomhus.

Hälsorisker: Långvarig exponering för höga radonhalter ökar risken för lungcancer. Gränsvärdet i dricksvatten är 1000 Bq/l enligt Livsmedelsverket.

Lösning: Luftning av vattnet (radon avgår till luften), eller aktivt kol-filter som adsorberar radon. Vid mycket höga halter kan omvänd osmos användas. Det är också viktigt att mäta radon i inomhusluften och eventuellt installera radonbrunn.

Uran är ett radioaktivt grundämne som förekommer naturligt i vissa bergarter, särskilt i granitområden. Det kan lösas upp i grundvattnet och nå brunnar.

Hälsorisker: Uran är både radioaktivt och kemiskt giftigt. Det kan skada njurarna vid långvarig exponering. Gränsvärdet är 30 µg/l enligt Livsmedelsverket.

Lösning: Omvänd osmos (RO) tar bort upp till 95% av uran. Jonbytesfilter kan också användas men är mindre effektivt. Vid mycket höga halter (över 100 µg/l) bör du överväga alternativ vattenkälla eller professionell reningsanläggning.

Uran och radon förekommer ofta i samma områden, så testa även för radon om du har uran i vattnet.

Uran är ett radioaktivt grundämne som förekommer naturligt i granit och andra urbergarter. I Sverige har vi mycket granit, särskilt i Norrland och Bergslagen, vilket gör att uran kan lösa sig i grundvattnet.

Var är uran vanligast? Framför allt i granitområden – norra Sverige, Bergslagen, delar av Småland och Östergötland. Djupare brunnar i granitberggrund har högre risk för uran.

Hälsorisker: Uran är både radioaktivt och kemiskt giftigt. Det kan skada njurarna vid långvarig exponering och ökar långsiktigt risken för cancer. Barn och gravida är extra känsliga.

Gränsvärde: Max 30 µg/l. Vissa brunnar i granitområden har värden på 50-200 µg/l eller ännu högre.

Lösning: Omvänd osmos (RO) är den bästa lösningen och tar bort 90-98% av uran. Uran och radon uppträder ofta tillsammans.

Nitrat blir farligt vid höga halter, särskilt för spädbarn under sex månader, där det kan orsaka methemoglobinemi ("blue baby syndrome") då blodets syreupptag försämras.

Riktvärdet är otjänligt vid 50 mg/l; redan vid förhöjda halter (omkring 20 mg/l) ges anmärkning och indikerar påverkan från gödsel eller avlopp. Vanligt i jordbruksbygder. Nitrat tas bort med jonbytare eller omvänd osmos. Svenskt Vattenprov analyserar nitrat.

Nitrit är mer hälsorelevant än nitrat vid samma halt och klassas som otjänligt vid 0,5 mg/l (anmärkning redan vid 0,1 mg/l). Nitrit indikerar ofta pågående mikrobiologisk aktivitet eller påverkan från avlopp/gödsel och är särskilt olämpligt för spädbarn.

Förhöjt nitrit bör utredas tillsammans med mikrobiologin. Svenskt Vattenprov analyserar både nitrit och nitrat.

Riktvärdet för arsenik är 10 µg/l – vattnet blir otjänligt vid eller över denna halt, och anmärkning ges redan i intervallet cirka 5–10 µg/l.

Arsenik förekommer naturligt i berggrunden (särskilt granitrika och sulfidmalmsområden), syns eller smakar inte, och ökar vid långvarig exponering risken för cancer i urinblåsa och lunga. Tas bort med aktivt aluminiumoxidfilter eller omvänd osmos. Svenskt Vattenprov har arsenikanalys.

Radon i brunnsvatten klassas som otjänligt vid över 1 000 Bq/l, och åtgärd bör övervägas redan vid 100–1 000 Bq/l.

Radon är vanligast i bergborrade brunnar i granitrik berggrund. Gasen frigörs till inomhusluften när du använder vattnet och kan andas in. Radon tas bort genom luftning/avgasning. Svenskt Vattenprov har separat radonanalys för borrade brunnar.

Riktvärdet för otjänligt är sedan 1 februari 2026 sänkt till 1,5 mg/L (tidigare 1,3 mg/L för anmärkning och 6,0 mg/L för otjänligt). Sänkningen följer EFSA:s skärpta bedömning, där numera även foster och gravida räknas till de känsligaste grupperna.

Fluorid är nyttigt i små mängder men skadligt i höga: tandfluoros hos barn och osteofluoros (sprött skelett) hos vuxna. Har du småbarn eller är gravid bör vattnet provtas årligen. Åtgärd är omvänd osmos, som tar bort 90–95 %.

Riktvärdet för uran är 30 µg/l (samma som WHO:s riktvärde och Livsmedelsverkets gränsvärde). Uran förekommer naturligt i berggrunden och är vanligt i bergborrade brunnar.

Den huvudsakliga hälsorisken vid långvarig exponering är på njurarna (kemisk effekt). Uran tas bort med omvänd osmos eller jonbytare. Svenskt Vattenprov analyserar uran i brunnsvatten.

Vid halter över riktvärdet 30 µg/l bör du inte dricka vattnet långvarigt, eftersom uran framför allt kan påverka njurfunktionen vid kronisk exponering. Enstaka intag är inte akut farligt, men permanent dricksvatten bör hålla sig under 30 µg/l.

Ge inte uranrikt vatten till spädbarn. Installera omvänd osmos eller jonbytare och ta nytt prov. Svenskt Vattenprov hjälper dig analysera och tolka uranhalten.

Riktvärdet för bly är 5 µg/l (sänkt 2024, i linje med EU:s dricksvattendirektiv). Bly i brunnsvatten kommer sällan från berggrunden utan oftast från gamla ledningar, lödningar eller armatur.

Bly är skadligt även i låga halter, särskilt för barn och gravida (påverkar nervsystemets utveckling). Misstänker du blyledningar: ta ett första-tappnings-prov. Tas bort med omvänd osmos eller byte av ledning. Svenskt Vattenprov analyserar bly.

Riktvärdet för kadmium är 0,5 µg/l (sänkt 2024, otjänligt vid eller över). Kadmium kan komma från berggrund, gödsel eller korrosion av material i ledningar/armatur (särskilt vid lågt pH).

Långvarig exponering kan skada njurar och skelett. Lågt pH ökar urlakning, så åtgärda gärna pH samtidigt. Tas bort med omvänd osmos. Svenskt Vattenprov analyserar kadmium och pH.

Mangan ger anmärkning vid 0,05 mg/l (tekniskt/estetiskt – svarta utfällningar, missfärgad tvätt, bismak) och bedöms hälsomässigt otjänligt vid högre halter (riktvärde kring 0,4 mg/l), särskilt med hänsyn till spädbarn.

Mangan är vanligt i svenskt grundvatten och förekommer ofta tillsammans med järn. Tas bort med oxidations-/avhärdningsfilter. Svenskt Vattenprov analyserar mangan.

Järn ger oftast bara anmärkning (riktvärde 0,1–0,3 mg/l) och är ett tekniskt/estetiskt problem, inte en hälsorisk: rödbrun missfärgning, metallsmak, fläckar på tvätt och sanitetsgods samt igensatta ledningar.

Järn är ett av de allra vanligaste fynden i svenska brunnar. Tas bort med oxidationsfilter eller avhärdare. Svenskt Vattenprov analyserar järn och hjälper dig välja filter.

Klorid ger anmärkning vid 100 mg/l (smak och ökad korrosionsrisk på ledningar). Höga kloridhalter kan tyda på relikt saltvatten, havsvatten (kustnära/borrade brunnar), vägsalt eller avlopp.

Det är främst ett tekniskt/estetiskt problem men bör utredas vid kraftig förhöjning. Tas bort med omvänd osmos. Svenskt Vattenprov analyserar klorid och konduktivitet.

Sulfat ger anmärkning vid 100 mg/l; vid halter kring 250 mg/l kan vattnet ge en laxerande effekt, särskilt för känsliga personer och spädbarn, samt bismak och korrosion.

Sulfat förekommer naturligt i berggrund och jord. Tas bort med omvänd osmos eller jonbytare. Svenskt Vattenprov analyserar sulfat.

Ammonium ger anmärkning vid 0,50 mg/l och är framför allt en indikator på påverkan från avlopp, gödsel eller nedbrytning av organiskt material – det bör därför utredas tillsammans med mikrobiologin och nitrit.

Ammonium i sig är sällan akut farligt i dricksvatten men kan störa desinfektion och ge lukt/smak. Svenskt Vattenprov analyserar ammonium som del av brunnsanalysen.

PFAS är svårnedbrytbara "evighetskemikalier" från bl.a. brandsläckningsskum och impregnering. Livsmedelsverkets åtgärdsgräns för enskilt dricksvatten är 4 ng/l för summan av PFAS4, och i kommunalt vatten gäller 100 ng/l för summan av 21 PFAS-ämnen.

PFAS ingår inte i standardanalyser. Bor du nära flygplats, militärområde, industri eller brandövningsplats bör du testa specifikt. Tas bort med aktivt kol eller omvänd osmos. Svenskt Vattenprov har separat PFAS-analys.

Antimon är en tungmetall med riktvärdet 5 µg/L – vid eller över den nivån bedöms vattnet som otjänligt. Antimon kommer oftast från industri (batteri-, färg- och metalltillverkning) och kan även läcka från vissa plaster, medan naturlig förekomst i berggrunden är ovanlig.

Långvarig exponering kan ge mag-tarmbesvär, hjärt-kärlproblem och leverskador. Den mest effektiva åtgärden är omvänd osmos (RO), som tar bort över 95 % vid kökskranen. Kokning hjälper inte. Påvisas antimon bör källan utredas – kontakta miljökontoret. Ta en vattenanalys för att veta halten.

Ja. Kvicksilver är en mycket giftig tungmetall med riktvärdet 1 µg/L – vid eller över den nivån är vattnet otjänligt. Kvicksilver skadar nervsystemet och hjärnan och kan ge permanenta neurologiska skador, och det ackumuleras i kroppen över tid.

Foster och spädbarn är extremt känsliga eftersom hjärnan fortfarande utvecklas. Källan är oftast industri, gamla gruvor eller förbränningsanläggningar och bör utredas via miljökontoret. Effektivaste åtgärden är omvänd osmos (RO), som tar bort över 95 %. Kokning hjälper inte.

Ja, för personer med nickelallergi. Riktvärdet är 20 µg/L och vid eller över den nivån är vattnet otjänligt. Nickelallergi drabbar 10–15 % av befolkningen, och allergiker kan reagera även på intag via dricksvatten med eksem, hudutslag och klåda.

Nickel kan komma från berggrunden eller från rostfria rör och kranar. Personer med känd nickelallergi bör inte dricka vatten med halter över 20 µg/L. Den effektivaste åtgärden är omvänd osmos (RO), som avlägsnar över 95 % vid kökskranen.

Krom finns i två former: krom(III) som är nyttigt i små mängder, och krom(VI) som är cancerframkallande enligt både WHO och EU. Vanliga analyser mäter totalt krom, med riktvärdet 50 µg/L (otjänligt vid eller över).

Långvarig exponering för krom(VI) via dricksvatten ökar risken för mag- och tarmcancer och kan komma från industri. Vid förhöjt totalkrom bör du ta ett specifikt prov för krom(VI) för att veta vilken form som finns. Den effektivaste åtgärden är omvänd osmos (RO), som tar bort över 95 % av båda formerna.

Selen är ett spårämne som kroppen behöver i små mängder, men som blir giftigt vid halter över 10 µg/L (otjänligt). Selen löses ut från vissa bergarter.

Långvarig exponering för höga halter kan ge selenförgiftning (selenos) med symtom som håravfall, spröda naglar, vitlöksliknande andedräkt, trötthet och magbesvär. Den effektivaste åtgärden är omvänd osmos (RO), som tar bort över 95 %. Vid mycket höga halter kan ny brunn eller kommunalt vatten övervägas.

Aluminium har riktvärdet 500 µg/L (anmärkning) och är inte direkt giftigt vid de halter som förekommer i brunnsvatten, men ger obehaglig metallisk och besk smak samt brun- eller gulaktiga fläckar på porslin och kakel.

Aluminium löses framför allt ut när surt vatten (lågt pH under 6,5) rinner genom aluminiumhaltiga bergarter. Grundorsaken är alltså oftast surt vatten, och den bästa åtgärden är ett kalkfilter som höjer pH till 7,0–7,5 och därmed minskar aluminiumhalten med 80–95 %.

Kadmium är en giftig tungmetall med riktvärdet 0,5 µg/L – vid eller över den nivån är vattnet otjänligt. Kadmium är cancerframkallande och skadar njurarna, och det ackumuleras i kroppen med en halveringstid på 10–30 år.

Långvarig exponering kan ge njurskador, benskörhet, cancer och nedsatt fertilitet. Gravida, barn och rökare är särskilt känsliga. Källan är oftast industri eller naturlig förekomst och bör utredas. Den effektivaste åtgärden är omvänd osmos (RO), som tar bort över 95 % vid kökskranen.

PAH (polycykliska aromatiska kolväten) är en grupp cancerframkallande kemikalier som bildas vid ofullständig förbränning av organiskt material. Riktvärdet är 0,1 µg/L och vid eller över är vattnet otjänligt.

PAH kan komma från gamla gasverk, tjärimpregnerade trästolpar, läckande oljeprodukter eller asfalt nära brunnen. Långvarig exponering ökar risken för bland annat lung-, hud- och urinblåsecancer. Åtgärder är aktivt kol-filter (GAC) som tar bort 80–95 % eller omvänd osmos över 95 %. Kontakta miljökontoret för att utreda källan.

Cyanid är extremt giftigt och har riktvärdet 50 µg/L – vid påvisad cyanid över den nivån är vattnet otjänligt och ska inte användas. Cyanid blockerar kroppens förmåga att använda syre och kan i höga halter vara livsfarligt.

Förekomst i brunnsvatten beror nästan alltid på industriell förorening (gamla gasverk, galvanisering, gruvor). Kontakta miljökontoret omedelbart och använd flaskvatten tills källan är utredd. Kokning hjälper inte – tvärtom kan det koncentrera cyanid. RO kan ta bort cyanid men källan måste åtgärdas.

Ja, om ytvatten tränger in i brunnen. Vid algblomning bildar cyanobakterier (blågröna alger) giftiga cyanotoxiner, framför allt mikrocystiner, med det informativa riktvärdet 1 µg/L. Förekomst i brunnsvatten är en stark signal om att brunnen läcker och påverkas av ytvatten.

Åtgärda genom att täta brunnen mot ytvatten och ta ett bakterieprov (E.coli och koliforma), eftersom ytvattenpåverkan också innebär bakterierisk. Undvik vattnet under pågående algblomning (ofta juli–augusti) och använd flaskvatten. Omvänd osmos tar bort cirka 90–95 %. Kokning kan tvärtom frigöra toxiner.

Bekämpningsmedel (pesticider) är hormonstörande och kan påverka kroppens hormonsystem, reproduktion och utveckling även i mycket små mängder. Riktvärdet är strängt: 0,10 µg/L per ämne, och vid eller över är vattnet otjänligt.

De kommer oftast från läckage från jordbruksmark, trädgårdar, golfbanor eller vägkanter. Använd inte vattnet vid påvisade bekämpningsmedel – gravida och barn ska vara särskilt försiktiga. Åtgärder är aktivt kol-filter (GAC) som tar bort 80–95 % eller omvänd osmos över 95 %. Kontakta miljökontoret för att utreda källan.

Nitrit är betydligt farligare än nitrat och bildas när bakterier omvandlar nitrat till nitrit under syrefattiga förhållanden. Nitrat har riktvärdet 50 mg/L (otjänligt), medan nitrit har det mycket lägre riktvärdet 0,10 mg/L (otjänligt vid 0,50 mg/L eller över).

Nitrit orsakar direkt methemoglobinemi ("blåbärssjuka") hos spädbarn, där blodet inte kan transportera syre. Påvisad nitrit betyder oftast två samtidiga problem: höga nitrathalter och bakterier. Åtgärda båda – UV-ljus mot bakterierna och omvänd osmos mot nitrat. Vatten med nitrit får aldrig ges till spädbarn.

Ammonium i sig är inte särskilt giftigt, men det är en viktig varningssignal. Riktvärdet är 0,50 mg/L (anmärkning), och förhöjda halter indikerar nästan alltid att avloppsvatten eller gödsel trängt in i brunnen.

Det betyder att även bakterier (E.coli), nitrit, nitrat och andra farliga ämnen kan finnas från samma källa. Ta därför kompletterande prover för E.coli, nitrit och nitrat, utred och åtgärda källan (läckande avlopp eller gödselpåverkan) och installera UV-ljus efter att brunnen rengjorts.

Fosfat är inte hälsofarligt i sig, men höga halter är en stark varningssignal för mänsklig påverkan. Riktvärdet är 0,60 mg/L (anmärkning), och förhöjt fosfat betyder nästan alltid påverkan från gödsel, avloppsvatten eller djurhållning.

Det innebär att även nitrat, bakterier (E.coli) och bekämpningsmedel troligen finns i vattnet från samma källa. Ta kompletterande prover för nitrat, E.coli och bekämpningsmedel, och hitta och åtgärda källan – ofta gödsel eller avlopp nära brunnen.

Kalium är ett livsviktigt mineral och inte hälsofarligt för friska personer – kroppen reglerar kaliumbalansen automatiskt. Men högt kalium (riktvärde 12 mg/L, anmärkning) är en varningssignal om påverkan från gödsel eller läckande avlopp.

Det betyder att även nitrat, bakterier och bekämpningsmedel troligen finns i vattnet från samma källa. Ta kompletterande prover för nitrat, E.coli och bekämpningsmedel, täta brunnen och förbättra dräneringen för att stoppa inträngande markvatten.

Arsenik ger sällan akuta symtom vid de halter som finns i brunnsvatten – faran är den långvariga, tysta exponeringen. Efter år av intag kan arsenik ge hudförändringar (förtjockningar, pigmentfläckar), skador på nerver och blodkärl samt ökad risk för cancer i hud, lungor och urinblåsa.

Eftersom vattnet varken luktar, smakar eller ser annorlunda ut går det inte att upptäcka arsenik utan analys. Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L (sänkt 2024). Har du borrad brunn i berg bör du analysera arsenik regelbundet, och vid förhöjda halter installera omvänd osmos.

Arsenik är vanligast i borrade brunnar i berggrund, där det löses ut naturligt från vissa bergarter. Förhöjda halter har påvisats i bland annat delar av Södermanland, Värmland, Västmanland och Örebro län, men berggrundens sammansättning varierar lokalt och höga halter kan förekomma i hela landet.

Eftersom du inte kan veta din brunns halt utifrån grannens är en egen analys det enda säkra. Bor du i ett känt riskområde eller har borrad brunn bör arsenik ingå i analysen. Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L, och åtgärden vid höga halter är omvänd osmos.

Nej – tvärtom. Att koka vattnet tar inte bort arsenik, utan koncentrerar det när en del av vattnet dunstar, så att halten i grytan blir högre. Detsamma gäller andra tungmetaller, nitrat och salter.

Arsenik försvinner bara med rätt rening. Effektivast är omvänd osmos (RO) vid kökskranen, som tar bort över 95 %, medan specialanpassad adsorptionsmassa kan användas för större flöden. Har du otjänligt vatten (5 µg/L eller mer) bör du sluta dricka det tills reningen är på plats.

Ja, barn och gravida är särskilt känsliga. Arsenik passerar moderkakan och kan påverka fostrets utveckling, och barn får i sig mer arsenik per kilo kroppsvikt än vuxna. Långvarig exponering kopplas till nedsatt kognitiv utveckling hos barn.

Har du småbarn, är gravid eller planerar graviditet bör du inte använda vatten med arsenik över riktvärdet 5 µg/L till dryck eller matlagning. Använd flaskvatten tills du installerat omvänd osmos och bekräftat med nytt prov att halten sjunkit.

Livsmedelsverket rekommenderar att brunnsvatten analyseras minst vart tredje år, och arsenik bör ingå om du har borrad brunn i berg eller bor i ett riskområde. Testa tätare om du nyligen borrat om, fördjupat brunnen eller märkt förändringar.

Arsenikhalten kan variera med grundvattennivå och årstid, så ett enstaka bra prov är ingen garanti för all framtid. Vid husköp är arsenikanalys ett viktigt beslutsunderlag. Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L.

Bly är särskilt farligt för barn eftersom det skadar hjärnans utveckling och kan ge sänkt IQ, inlärnings- och beteendeproblem – och det finns ingen helt säker nivå. Barn tar också upp bly effektivare än vuxna. Riktvärdet för otjänligt sänktes 2024 till 5 µg/L.

Foster och spädbarn är mest utsatta, så blyhaltigt vatten ska aldrig användas till välling eller barnmat. Misstänker du bly, spola tills vattnet är riktigt kallt innan du tappar dricksvatten, och installera omvänd osmos eller åtgärda källan. Ta alltid ett prov för att veta halten.

Bly kommer sällan från själva grundvattnet utan oftast från installationen: gamla blyrör, blyhaltiga lödningar på kopparrör och mässingsdetaljer i kranar och kopplingar. Surt och mjukt vatten med lågt pH löser ut blyet snabbare.

Därför är blyhalten ofta högst i det första vattnet på morgonen, som stått stilla i rören. Åtgärder är att spola tills vattnet är kallt, byta blyhaltiga komponenter, höja pH med kalkfilter om vattnet är surt, och sätta omvänd osmos vid dricksvattenkranen. Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L.

Eftersom bly oftast läcker från rör och kranar börjar åtgärden där: byt blyhaltiga rör, lödningar och mässingsdetaljer, och spola tills vattnet är riktigt kallt innan du tappar dricksvatten på morgonen. Är vattnet surt (lågt pH) löses mer bly ut, så ett kalkfilter som höjer pH minskar problemet.

För säker dricksvattenrening är omvänd osmos (RO) vid kökskranen effektivast och tar bort över 95 %. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten kommit under riktvärdet 5 µg/L.

Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L (mikrogram per liter). Gränsvärdet sänktes 2024 från tidigare 10 µg/L, eftersom forskningen visar att även låga halter är skadliga – särskilt för barn – och det finns ingen helt säker nivå.

Bly är faktiskt det ämne som överskrids i flest svenska brunnar. Ligger din halt vid eller över 5 µg/L bör du inte dricka vattnet förrän du åtgärdat källan (ofta rör och kranar) och renat med omvänd osmos.

Riktvärdet för otjänligt är 0,5 µg/L. Gränsvärdet sänktes 2024 från tidigare 5 µg/L, eftersom kadmium är cancerframkallande, skadar njurarna och ackumuleras i kroppen under mycket lång tid.

Ligger din halt vid eller över 0,5 µg/L bör du inte använda vattnet som dricksvatten. Kadmium går inte att koka bort – det krävs omvänd osmos, som tar bort över 95 %. Ta reda på källan (naturlig, korrosion eller förorening) och åtgärda den.

Kadmium kan komma från flera håll: naturlig urlakning från berggrunden, korrosion av förzinkade (galvaniserade) rör, förorening från industri eller gammal deponi, samt läckage av konstgödsel som innehåller kadmium. Surt vatten med lågt pH ökar korrosionen och därmed kadmiumhalten.

Kommer kadmiumet från förzinkade rör är halten ofta högst i morgonvattnet som stått still. Åtgärda genom att höja pH om vattnet är surt, byta gamla rör och rena dricksvattnet med omvänd osmos. En analys avgör hur högt värdet är – riktvärdet för otjänligt är 0,5 µg/L.

Ja. Kadmium lagras i kroppen under decennier och kan påverka fostrets utveckling, och gravida bör därför inte dricka vatten med kadmium över riktvärdet 0,5 µg/L. Rökare har redan ett högt kadmiumintag och är extra utsatta.

Långvarig exponering kopplas till njurskador, benskörhet och cancer. Har du småbarn eller är gravid, använd flaskvatten tills omvänd osmos är installerad och ett nytt prov bekräftat att halten sjunkit under riktvärdet.

Kadmium tas effektivast bort med omvänd osmos (RO) vid kökskranen, som avlägsnar över 95 %. Vanliga sediment- och kolfilter fungerar inte, och kokning koncentrerar tvärtom kadmiumet.

Kommer kadmiumet från korrosion av förzinkade rör är grundåtgärden att höja pH med ett kalkfilter (surt vatten fräter mer) och på sikt byta rören. Utred alltid källan och ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten kommit under 0,5 µg/L.

Kvicksilver i brunnsvatten kommer nästan alltid från mänsklig förorening snarare än naturligt: gamla industriområden, gruvor, deponier, förbränningsanläggningar eller nedfall som ansamlats i marken. Naturligt höga halter i grundvatten är ovanliga.

Eftersom förekomst tyder på en föroreningskälla bör du kontakta kommunens miljökontor om kvicksilver påvisas, så att källan kan utredas. Riktvärdet för otjänligt är 1,0 µg/L, och åtgärd för dricksvatten är omvänd osmos.

Riktvärdet för otjänligt är 1,0 µg/L. Kvicksilver är en av de giftigaste tungmetallerna och skadar nervsystemet, hjärnan och njurarna, och det ackumuleras i kroppen.

Foster och spädbarn är extremt känsliga eftersom nervsystemet fortfarande utvecklas. Påvisas kvicksilver bör vattnet inte drickas, källan utredas via miljökontoret och dricksvattnet renas med omvänd osmos, som tar bort över 95 %.

Kvicksilver tas bort med omvänd osmos (RO) vid kökskranen (över 95 %) eller med specialanpassat aktivt kol. Vanliga filter och kokning fungerar inte – kokning kan tvärtom koncentrera halten.

Eftersom kvicksilver nästan alltid tyder på en föroreningskälla räcker det inte att bara rena vattnet: kontakta miljökontoret så att källan utreds och åtgärdas. Ta ett nytt prov efteråt för att bekräfta att halten är under 1,0 µg/L.

Blågröna eller turkosa fläckar i handfat, badkar och toalett är ett typiskt tecken på koppar som frätts loss från kopparrören. Orsaken är nästan alltid surt eller mjukt vatten med lågt pH som angriper rören inifrån.

Grundproblemet är alltså inte kopparen i sig utan det låga pH-värdet. Åtgärden är ett kalkfilter (avsyrning) som höjer pH till 7,0–7,5 och stoppar korrosionen, vilket också skyddar rören. Riktvärdet för koppar är 0,20 mg/L (anmärkning) respektive 2,0 mg/L (otjänligt).

Ja, spädbarn är känsligare för koppar än vuxna och höga halter kan ge diarré, kräkningar och magbesvär. Riktvärdet för otjänligt är 2,0 mg/L, men redan vid 0,20 mg/L ges anmärkning.

Använd inte kopparhaltigt vatten till välling eller barnmat, och tappa aldrig det första morgonvattnet (som stått i rören och har högst kopparhalt) till spädbarn. Spola tills vattnet är kallt, eller installera omvänd osmos vid kranen. Åtgärda även lågt pH som är den vanligaste orsaken.

Eftersom koppar oftast beror på att surt vatten fräter kopparrören är den bästa åtgärden att höja pH med ett kalkfilter, vilket stoppar korrosionen vid källan. Spola dessutom tills vattnet är kallt innan du dricker, eftersom stillastående vatten har högst kopparhalt.

Vill du rena dricksvattnet direkt tar omvänd osmos vid kökskranen bort över 95 %. Ta ett nytt prov efter åtgärd – riktvärdet är 0,20 mg/L (anmärkning) och 2,0 mg/L (otjänligt).

Koppar har två nivåer: 0,20 mg/L ger anmärkning (risk för missfärgning och smak), och 2,0 mg/L är otjänligt av hälsoskäl. Vid höga halter kan koppar ge magbesvär, och spädbarn är särskilt känsliga.

Höga kopparhalter beror nästan alltid på korrosion av kopparrör orsakad av surt vatten. Åtgärda genom att höja pH och spola morgonvattnet, eller rena vid kranen med omvänd osmos.

Nickel läcker oftast från rostfria eller förnicklade kranar och blandare, särskilt till det första vattnet på morgonen som stått stilla. Nickel kan även förekomma naturligt i vissa bergarter och lösas ut lättare av surt vatten.

Kommer nickelet från kranen är halten högst i morgonvattnet, så spola tills vattnet är kallt innan du dricker. Riktvärdet för otjänligt är 20 µg/L, och för dricksvatten tar omvänd osmos bort över 95 %.

Riktvärdet för otjänligt är 20 µg/L. Nickel är framför allt ett problem för de 10–15 % som har nickelallergi, hos vilka intag via dricksvatten kan utlösa eksem, klåda och hudutslag.

Har du känd nickelallergi bör du inte dricka vatten över 20 µg/L. Eftersom nickel ofta kommer från kranen kan du spola morgonvattnet, och för säker rening använda omvänd osmos vid kökskranen.

Kommer nickelet från kranen räcker det ofta att spola tills vattnet är kallt innan du dricker, eftersom halten är högst i stillastående morgonvatten. Byt vid behov ut en läckande blandare.

För säker dricksvattenrening tar omvänd osmos (RO) vid kökskranen bort över 95 %. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten är under riktvärdet 20 µg/L.

Krom kan komma naturligt från vissa bergarter, men förhöjda halter beror ofta på industriell förorening från förkromning, garverier, färgtillverkning eller metallindustri. Krom kan även lösas ut från rostfria material.

Vanliga analyser mäter totalt krom (riktvärde otjänligt 50 µg/L). Vid förhöjt totalkrom bör du ta ett specifikt prov för den cancerframkallande formen krom(VI). Misstänks industriförorening, kontakta miljökontoret. Åtgärd för dricksvatten är omvänd osmos.

Riktvärdet för otjänligt totalkrom är 50 µg/L. Analysen mäter allt krom, men det är den giftiga formen krom(VI) som är cancerframkallande, medan krom(III) är relativt ofarligt och till och med ett spårämne kroppen behöver.

Vid förhöjt totalkrom bör du därför ta ett kompletterande prov för krom(VI) för att bedöma hälsorisken. Omvänd osmos tar bort över 95 % av båda formerna.

Krom tas effektivast bort med omvänd osmos (RO) vid kökskranen, som avlägsnar över 95 % av både krom(III) och den farligare krom(VI). Vanliga sediment- och kolfilter fungerar inte.

Misstänks industriförorening som källa bör den utredas via miljökontoret parallellt med reningen. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten är under riktvärdet 50 µg/L.

Uran i dricksvatten är främst ett kemiskt gift, inte ett strålningsproblem. Den huvudsakliga hälsorisken är att uran skadar njurarna, medan stråldosen från uran i dricksvatten normalt är låg. (Radon, som ofta förväxlas med uran, är däremot ett strålningsproblem och mäts separat.)

Riktvärdet för otjänligt är 30 µg/L. Uran är vanligt i borrade brunnar i uranrik berggrund. Vid förhöjda halter renas dricksvattnet med omvänd osmos eller anjonbytare. Har du borrad brunn bör både uran och radon ingå i analysen.

Uran ger inga akuta symtom eller smak – skadan sker tyst över tid och drabbar främst njurarna. Långvarigt intag av höga halter kan försämra njurfunktionen, vilket kan märkas som förändringar i njurvärden vid blodprov snarare än som direkta besvär.

Eftersom uran inte märks utan analys måste du mäta för att veta. Riktvärdet för otjänligt är 30 µg/L, och känsliga grupper som barn och personer med njursjukdom bör vara extra försiktiga. Åtgärd är omvänd osmos eller anjonbytare.

Ja, barn är känsligare eftersom de dricker mer vatten per kilo kroppsvikt och njurarna fortfarande utvecklas. Vatten med uran över riktvärdet 30 µg/L bör därför inte ges till barn eller användas till barnmat.

Har du borrad brunn i berg och småbarn hemma bör uran ingå i analysen. Vid förhöjda halter, använd flaskvatten tills omvänd osmos eller anjonbytare är installerad och ett nytt prov bekräftat att halten sjunkit.

Riktvärdet för otjänligt är 10 µg/L. Selen är ett spårämne kroppen behöver i små mängder, men blir giftigt vid höga halter. Vid eller över 10 µg/L bör vattnet inte drickas.

Selen löses ut naturligt från vissa bergarter. Långvarig exponering för höga halter kan ge selenförgiftning (selenos) med håravfall, spröda naglar och trötthet. Åtgärd är omvänd osmos, som tar bort över 95 %.

Selen i brunnsvatten är nästan alltid naturligt och löses ut från selenhaltiga bergarter och jordlager, framför allt i borrade brunnar. Halten kan variera mellan närliggande brunnar beroende på lokala geologiska förhållanden.

Eftersom selen varken syns eller smakar krävs en analys för att veta halten. Riktvärdet för otjänligt är 10 µg/L, och vid förhöjda halter renas dricksvattnet med omvänd osmos.

Selen tas effektivast bort med omvänd osmos (RO) vid kökskranen, som avlägsnar över 95 %. Vanliga sediment- och kolfilter samt kokning fungerar inte mot selen.

Vid mycket höga halter kan man i vissa fall behöva komplettera med specialmedia eller överväga alternativ vattenkälla. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten kommit under riktvärdet 10 µg/L.

Antimon kommer sällan naturligt från berggrunden utan oftast från industri (batteri-, färg- och metalltillverkning) eller från material i kontakt med vattnet, till exempel vissa plaster. Antimon används som katalysator i PET-plast och kan i små mängder migrera från plastflaskor, särskilt vid värme.

Påvisas antimon i brunnsvatten bör källan utredas via miljökontoret. Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L, och för dricksvatten tar omvänd osmos bort över 95 %.

Riktvärdet för otjänligt är 5 µg/L. Antimon är en tungmetall som vid långvarig exponering kan ge mag-tarmbesvär och påverka hjärta och lever.

Ligger halten vid eller över 5 µg/L bör vattnet inte drickas. Antimon går inte att koka bort – dricksvattnet renas med omvänd osmos, och källan (oftast industri) bör utredas.

Antimon tas bort med omvänd osmos (RO) vid kökskranen, som avlägsnar över 95 %. Vanliga filter och kokning fungerar inte.

Eftersom antimon oftast tyder på en föroreningskälla bör den utredas via miljökontoret parallellt med reningen. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten är under riktvärdet 5 µg/L.

Aluminium löses framför allt ut ur berggrund och jordlager när vattnet är surt (lågt pH under 6,5). Ju surare vatten, desto mer aluminium frigörs. Aluminium är vanligt i marken men blir bara ett problem i vattnet vid låga pH-värden.

Grundorsaken är alltså oftast det låga pH-värdet, inte aluminiumet i sig. Riktvärdet är 0,50 mg/L (anmärkning). Åtgärden är ett kalkfilter som höjer pH och därmed minskar aluminiumhalten.

Eftersom aluminium löses ut av surt vatten är den bästa åtgärden att höja pH med ett kalkfilter (avsyrning) till 7,0–7,5, vilket minskar aluminiumhalten med 80–95 % och samtidigt skyddar rören mot korrosion.

Vill du rena dricksvattnet direkt tar omvänd osmos vid kökskranen bort aluminium mycket effektivt. Ta ett nytt prov efter åtgärd – riktvärdet för anmärkning är 0,50 mg/L.

Riktvärdet är 0,50 mg/L och ger anmärkning av estetiska och tekniska skäl snarare än akut hälsorisk. Vid höga halter ger aluminium metallisk, besk smak och gulaktiga eller bruna fläckar på porslin och sanitet.

Aluminium löses ut när vattnet är surt, så åtgärden är oftast att höja pH med ett kalkfilter. Det tar bort grundorsaken och skyddar samtidigt rören.

Nitrat är farligt för spädbarn för att det i kroppen kan omvandlas till nitrit, som försämrar blodets förmåga att transportera syre – ett tillstånd som kallas methemoglobinemi eller "blåbabysyndrom". Det kan i värsta fall vara livshotande.

Spädbarn under sex månader är särskilt utsatta. Vatten med nitrat över 50 mg/L (otjänligt) ska inte användas till bröstmjölksersättning eller barnmat, och redan vid 20 mg/L ges anmärkning med rådet att inte ge det till barn under ett år. Gravida bör också vara försiktiga.

Nitrat kommer nästan alltid från mänsklig påverkan: läckande avlopp, gödsel från jordbruk och trädgårdar, samt djurhållning nära brunnen. Naturligt är nitrathalten i grundvatten låg, så förhöjda värden är en signal om förorening.

Förhöjt nitrat tillsammans med koliforma bakterier är ett klassiskt tecken på avloppspåverkan. Därför bör du utreda och åtgärda källan – inte bara filtrera vattnet. Ta gärna kompletterande prov för E.coli och bekämpningsmedel som ofta följer med samma källa.

Riktvärdet för otjänligt är 50 mg/L. Redan vid 20 mg/L ges anmärkning, med rådet att vattnet inte bör ges till barn under ett år. Många experter rekommenderar att hålla nivån under 25 mg/L för säkerhets skull.

Nitrat är särskilt farligt för spädbarn (risk för methemoglobinemi). Ligger halten över riktvärdet bör du utreda källan (oftast avlopp eller gödsel) och rena vattnet med jonbytesfilter eller omvänd osmos.

Ja, nitrit är farligare än nitrat för spädbarn eftersom det direkt försämrar blodets syreupptagningsförmåga och orsakar methemoglobinemi ("blåbabysyndrom"). Riktvärdet för otjänligt är lågt: 0,50 mg/L, med anmärkning redan vid 0,10 mg/L.

Vatten som innehåller nitrit ska inte användas till bröstmjölksersättning eller barnmat. Utred orsaken (ofta avloppspåverkan eller bakteriell omvandling i brunnen) och rena med jonbytes- eller nitrat-/nitritfilter. Använd annat vatten till spädbarn tills problemet är löst.

Nitrit bildas oftast när bakterier omvandlar nitrat eller ammonium i syrefattigt vatten. Förekomst tyder därför vanligtvis på både en föroreningskälla (avlopp eller gödsel) och bakteriell aktivitet i brunnen.

Nitrit indikerar alltså ofta två problem samtidigt: kväveförorening och bakterier. Utred källan och se över brunnens skick och täthet. Rening sker med jonbytesfilter, och vid bakterier kompletteras med UV-ljus. Vatten med nitrit ska absolut inte ges till spädbarn.

Ammonium kommer oftast från avlopps- eller gödselpåverkan, men kan även bildas naturligt i syrefattigt, järnrikt grundvatten. Riktvärdet för anmärkning är 0,50 mg/L och för otjänligt 1,5 mg/L (på grund av risk för nitritbildning).

Kommer ammoniumet från avlopp är det en varningssignal för att även bakterier, nitrit och nitrat kan finnas. Ta därför kompletterande prov för E.coli och nitrit, och utred källan. Naturligt ammonium i järnrikt vatten hänger ofta ihop med järn- och manganproblem.

Åtgärden mot ammonium beror på källan. Kommer det från avloppspåverkan är det viktigaste att hitta och stoppa inläckaget samt kontrollera bakterier – rena inte bara vattnet. Är ammoniumet naturligt kan det tas bort med jonbytesfilter, och bildas det tillsammans med nitrit behövs ofta UV-ljus mot bakterierna.

Eftersom ammonium kan omvandlas till det farligare nitritet bör förhöjda halter alltid utredas. Ta kompletterande prover och ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att vattnet blivit bra.

Det finns två nivåer: PFAS4 = 4 ng/L och PFAS21 = 100 ng/L. PFAS4 omfattar de fyra mest studerade ämnena (PFOA, PFOS, PFHxS och PFNA) och bygger på EU:s livsmedelsmyndighet EFSA:s hälsobedömning. PFAS21 är en bredare summa.

Sedan 1 juli 2024 gäller dessa värden även som riktvärden för egen brunn. Misstänker du att föroreningen består av andra PFAS än de fyra vanligaste bör du analysera PFAS21. Ligger halten över riktvärdet renas dricksvattnet effektivast med omvänd osmos.

PFAS kallas evighetskemikalier för att de i praktiken inte bryts ner i naturen. Den starka kol-fluor-bindningen gör ämnena extremt stabila, så de blir kvar i mark, vatten och levande organismer under mycket lång tid och ansamlas uppåt i näringskedjan.

Även i kroppen stannar de länge – de fyra vanligaste PFAS-ämnena har en halveringstid på i snitt cirka fem år. Eftersom de inte försvinner av sig själva är det viktigt att minska tillförseln, och därför sätts låga riktvärden för dricksvatten (PFAS4 = 4 ng/L).

PFAS är inte akut giftigt i de halter vi normalt exponeras för, utan risken handlar om långvarigt intag. Forskningen kopplar PFAS till nedsatt immunförsvar (bland annat sämre effekt av vacciner), förhöjt kolesterol, leverpåverkan, sänkt födelsevikt och påverkan på reproduktionen, samt ökad risk för vissa cancerformer.

Den känsligaste perioden är foster- och spädbarnstiden. Eftersom effekterna byggs upp över tid, och PFAS stannar länge i kroppen, är målet att hålla intaget så lågt som möjligt. Riktvärdet för egen brunn är PFAS4 = 4 ng/L.

Ja, foster och spädbarn är de känsligaste grupperna. PFAS passerar moderkakan till fostret och överförs via bröstmjölken till det ammande barnet, och exponering under den här perioden kan bland annat påverka immunförsvaret och födelsevikten.

Är du gravid, ammar eller har småbarn och bor i ett område med känd eller misstänkt PFAS-förorening bör du analysera vattnet. Ligger halten över riktvärdet (PFAS4 = 4 ng/L), använd flaskvatten eller rena med omvänd osmos tills ett nytt prov bekräftat att halten sjunkit.

PFAS är helt konstgjorda ämnen som använts sedan 1950-talet. I dricksvatten kommer de oftast från brandsläckningsskum (AFFF) som använts vid flygplatser och brandövningsplatser, samt från industriutsläpp, impregnerade textilier och papper, och gamla deponier.

Föroreningen sprids via mark och grundvatten och kan finnas långt från källan. Bor du nära en flygplats, en militär övningsplats eller ett industriområde är risken högre. Eftersom PFAS varken syns eller smakar är analys enda sättet att veta – kommunens miljökontor kan ofta säga om ditt område är kartlagt.

Nej. Att koka vattnet tar inte bort PFAS – tvärtom koncentreras ämnena när en del av vattnet dunstar, precis som med tungmetaller och nitrat. Kokning oskadliggör bakterier men gör ingenting mot PFAS.

PFAS avlägsnas bara med rätt rening. Effektivast är omvänd osmos (RO) vid kökskranen, och som alternativ finns aktivt kol och särskild jonbytesmassa – men dessa måste dimensioneras rätt och bytas regelbundet eftersom kapaciteten avtar. Ta ett prov efter installation för att bekräfta att halten sjunkit under riktvärdet.

Ett aktivt kolfilter (GAC) kan minska PFAS-halten rejält, men fångar inte alla PFAS-ämnen lika bra – de kortkedjade är svårare. Kolet mättas dessutom över tid, så filtret måste bytas regelbundet, annars kan halten stiga igen.

För säkrare och bredare rening är omvänd osmos (RO) effektivare och tar bort över 95 % av de flesta PFAS. Oavsett metod bör du kontrollera resultatet med ett nytt prov och följa tillverkarens bytesschema noga. Riktvärdet för egen brunn är PFAS4 = 4 ng/L.

Kallinge i Ronneby kommun är Sveriges mest kända PFAS-fall. Höga PFAS-halter upptäcktes 2013 i grundvattnet, och källan spårades till brandsläckningsskum som använts vid flygflottiljen F17. Vattenverket i Brantafors stängdes omedelbart och vattenförsörjningen lades om.

Många invånare hade druckit förorenat vatten i åratal, och 165 personer stämde det kommunala bolaget. Blekinge tingsrätt slog fast att de utsatts för personskada. Fallet blev en väckarklocka som bidrog till dagens strängare riktvärden för PFAS i dricksvatten.

PFAS mäts med ett särskilt laboratorieprov – vanligast är att analysera PFAS4 (de fyra ämnen riktvärdet bygger på). Misstänker du en förorening som domineras av andra PFAS-ämnen väljer du i stället PFAS21, som täcker fler.

Eftersom PFAS varken syns, luktar eller smakar är analys det enda sättet att veta. Bor du nära en flygplats, brandövningsplats eller industri, eller i ett kartlagt riskområde, är ett PFAS-prov särskilt motiverat. Svenskt Vattenprov erbjuder PFAS-analys för egen brunn.

PAH (polycykliska aromatiska kolväten) bildas vid ofullständig förbränning och kommer oftast från mänsklig förorening: gamla gasverkstomter, tjärimpregnerat trä (till exempel gamla stolpar och järnvägsslipers), asfalt, sotpartiklar och läckande oljeprodukter nära brunnen.

Eftersom PAH är cancerframkallande och tyder på en föroreningskälla bör förekomst utredas via kommunens miljökontor. Riktvärdet är 0,10 µg/L. För dricksvatten renas PAH med aktivt kolfilter eller omvänd osmos.

PAH tas effektivast bort med aktivt kolfilter (GAC), som binder organiska ämnen väl, eller med omvänd osmos. Kolfilter måste bytas regelbundet eftersom kapaciteten avtar. Kokning fungerar inte mot PAH.

Eftersom PAH nästan alltid tyder på en föroreningskälla (gammal industri, tjära, olja) bör den utredas via miljökontoret parallellt med reningen. Ta ett nytt prov efter åtgärd för att bekräfta att halten kommit under riktvärdet 0,10 µg/L.

Bekämpningsmedel (pesticider) läcker från mark till grundvatten, oftast från jordbruk, men även från trädgårdar, golfbanor, plantskolor och vägkanter. Även medel som förbjudits för länge sedan kan finnas kvar eftersom vissa bryts ner mycket långsamt.

Bor du på eller nära jordbruksmark är risken högre, särskilt i grävda och ytnära brunnar. Förhöjt bekämpningsmedel följs ofta av nitrat från samma källa. Riktvärdet är 0,10 µg/L per enskilt ämne, och rening sker med aktivt kol eller omvänd osmos.

Riktvärdet är strängt: 0,10 µg/L per enskilt ämne och 0,50 µg/L för totalhalten av alla bekämpningsmedel tillsammans. För några särskilt farliga ämnen (som aldrin, dieldrin och heptaklor) gäller ännu lägre 0,030 µg/L.

De låga värdena beror på att många bekämpningsmedel är hormonstörande redan i mycket små mängder. Vid eller över riktvärdet bör vattnet inte drickas. Rening sker med aktivt kolfilter eller omvänd osmos, och källan bör utredas.

Cyanid förekommer i stort sett aldrig naturligt i grundvatten utan tyder nästan alltid på industriell förorening – från gamla gasverk, galvanisering, metallhärdning, gruvverksamhet eller vissa kemiska industrier.

Eftersom cyanid är mycket giftigt och pekar på en allvarlig föroreningskälla ska förekomst tas på största allvar: kontakta kommunens miljökontor omedelbart och använd inte vattnet. Riktvärdet för otjänligt är 50 µg/L. Kokning hjälper inte.

Ja. Blågröna alger (cyanobakterier) kan bilda giftiga cyanotoxiner, framför allt mikrocystiner, som kan skada levern och ge mag-tarmbesvär. Vatten som påverkats av algblomning ska inte drickas, och barn och djur är särskilt känsliga.

I brunnsvatten tyder alger på att ytvatten trängt in, så åtgärda genom att täta brunnen och ta ett bakterieprov. Undvik vattnet under pågående algblomning (ofta juli–augusti) och använd flaskvatten. Kokning hjälper inte – det kan tvärtom frigöra fler toxiner från algcellerna.

Sulfat har anmärkning vid 100 mg/L och bedöms otjänligt vid 250 mg/L. Vid höga halter ger sulfat en besk smak och kan ha en laxerande effekt, särskilt för den som inte är van vid vattnet.

Spädbarn under sex månader är känsligare och bör inte få vatten över 250 mg/L. Sulfat löses ut naturligt från gips och sulfidmineraler i berggrunden. Vill man ta bort det är omvänd osmos effektivast.

Bor har riktvärdet 1,0 mg/L för otjänligt. I höga halter kan bor vid långvarigt intag påverka reproduktionen och fosterutvecklingen, varför gravida bör vara försiktiga med vatten över riktvärdet.

Bor förekommer naturligt i berggrunden och kan även komma från havsvatteninträngning eller relikt saltvatten nära kusten. Det syns eller smakar inte, så analys krävs. Åtgärd för dricksvatten är omvänd osmos, som tar bort merparten.

Den största hälsorisken med radon i vatten är faktiskt inte att dricka det, utan att andas in gasen som frigörs när vattnet rörs upp – vid dusch, disk och tvätt. Cirka en tiondel av radonet i vattnet går över till inomhusluften, och långvarig inandning ökar risken för lungcancer.

Att dricka radonhaltigt vatten innebär en förhållandevis liten risk, eftersom det mesta andas ut igen. Vid halter över riktvärdet 1000 Bq/L (otjänligt) bör vattnet inte användas, och en radonavskiljare som luftar bort radonet innan vattnet når kranarna åtgärdar både dryck och inandning.

Radon mäts med ett särskilt vattenprov som analyseras på laboratorium och anges i becquerel per liter (Bq/L). Viktigt vid provtagningen är att radon inte får läcka ut – flaskan fylls helt utan luftbubblor och får inte skakas, annars blir värdet för lågt.

Radon bör mätas i alla nyborrade bergborrade brunnar och i äldre brunnar som aldrig provtagits. Riktvärdet för otjänligt är 1000 Bq/L. Svenskt Vattenprov har separat radonanalys för egen brunn.

Bergborrade brunnar löper klart störst risk, eftersom radon bildas i berggrunden ur uran och radium och löses ut i grundvattnet. Grävda brunnar i jordlager har sällan höga radonhalter.

Risken är störst i områden med uranrik granit. Eftersom halten kan variera med bland annat grundvattennivå bör även tidigare godkända brunnar provtas på nytt vid förändringar, till exempel efter långvarig torka. Riktvärdet för otjänligt är 1000 Bq/L, och åtgärd är en radonavskiljare.

Algblomning uppstår när mikroskopiska alger – ofta cyanobakterier (blågrönalger) – förökar sig explosivt i ytvatten. Tre faktorer samverkar:

• Näringsämnen: Överskott av fosfor och kväve från jordbruk, avlopp eller enskilda avlopp göder algerna. Fosfor är oftast den begränsande faktorn i sötvatten.
• Värme: Vattentemperatur över 20 °C gynnar cyanobakterierna, som konkurrerar ut vanliga alger i varmt, stillastående vatten.
• Stillastående vatten: Låg vattenomsättning och skiktning (termokline) ger cyanobakterierna tid att ackumulera vid ytan.

Under blomningen kan cyanobakterierna bilda toxiner (mikrocystin, nodularin m.fl.) som är giftiga för både djur och människor. Symtom vid kontakt eller förtäring: hudutslag, illamående, leverpåverkan. Hundar är särskilt känsliga.

Koppling till dricksvatten:

• Kommunala vattenverk med ytvattenintag kan få in toxiner om reningsprocessen inte är dimensionerad – kokning hjälper inte eftersom toxinerna är värmetåliga.
• Egen brunn påverkas sällan direkt, men om brunnen ligger nära en sjö med algblomning kan ytvatten läcka in, särskilt i grävda brunnar med bristande tätning.

Misstänker du att ytvatten når din brunn? En sjövattenanalys visar om vattnet påverkas av ytvatten-relaterade föroreningar.